Första tiden blev dock inte alls den rosaskimrande babylycka som vi hoppats. Han skrek och skrek och skrek, vi bar och bar och bar. Amningen funkade inte, han blev inte mätt och vi började med ersättning när Klimpen var ca 10 dagar. Han fortsatte skrika. Vi provade akupunktur mot kolik, det hjälpte lite men han var fortfarande en väldigt missnöjd bebis. Det var ofta jag lämnade över honom till mannen när han steg innanför dörren och jag drog iväg.
När han var 1.5 skolades han in på förskolan, det gick som en dans! Han var väldigt aktiv, klättrade, sprang och var sällan stilla. Med stigande ålder började framförallt jag känna att han var mer krävande än jämnåriga. Mer trots, mer i rörelse, argare och mer lättirriterad. Han slogs och bets, klarade inte samlingar. BVC-psykolog kopplades in. Såsmåningom, efter BVC-psykologens besök sista året på förskolan, kopplades BUP in. Det är två år sedan nu. I maj i år fick han diagnosen adhd och trotssyndrom. Det har tagit tid. Dels pga att han inte var så gammal. Och dels för att just adhd inte var självklart. Men nu är vi här och har sedan 3 dagar tillbaka börjat medicinera med Ritalin...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar