Det tog ett år innan Klimpen fanns i min mage, kändes som oerhört lång tid när man inte vill något hellre än att bli föräldrar. Vi var överlyckliga! I 9 månader planerade vi, förberedde oss och längtade vi. Sex dagar efter utsatt tid satte förlossningen igång. Heja-rop från barnmorskor och "det här kommer att gå fort, bra jobbat hemma" eftersom jag var öppen fem cm när jag kom in. Så blev det inte alls. Det gick väldigt sakta hela natten, öppnade mig inte fullt. Efter många långa timmar togs beslut om akut snitt, jag fick vara vaken och mannen fick följa med! Ut kom en grön kille med ägg-format huvud som snabbt försvann till neanotal pga att han inte mådde så bra. Han föddes vid 06 men det dröjde enda till framåt lunch tills jag fick träffa honom igen.
Första tiden blev dock inte alls den rosaskimrande babylycka som vi hoppats. Han skrek och skrek och skrek, vi bar och bar och bar. Amningen funkade inte, han blev inte mätt och vi började med ersättning när Klimpen var ca 10 dagar. Han fortsatte skrika. Vi provade akupunktur mot kolik, det hjälpte lite men han var fortfarande en väldigt missnöjd bebis. Det var ofta jag lämnade över honom till mannen när han steg innanför dörren och jag drog iväg.
När han var 1.5 skolades han in på förskolan, det gick som en dans! Han var väldigt aktiv, klättrade, sprang och var sällan stilla. Med stigande ålder började framförallt jag känna att han var mer krävande än jämnåriga. Mer trots, mer i rörelse, argare och mer lättirriterad. Han slogs och bets, klarade inte samlingar. BVC-psykolog kopplades in. Såsmåningom, efter BVC-psykologens besök sista året på förskolan, kopplades BUP in. Det är två år sedan nu. I maj i år fick han diagnosen adhd och trotssyndrom. Det har tagit tid. Dels pga att han inte var så gammal. Och dels för att just adhd inte var självklart. Men nu är vi här och har sedan 3 dagar tillbaka börjat medicinera med Ritalin...
